om rasismen i svenssonland

3.07.2010

Nu är det dags, nu har jag hållt av det här så länge jag kunnat. Men efter att ha läst Sverigedemokraternas partiprogram kände jag att jag faktiskt måste göra ett inlägg i debatten. Nu måste det faktiskt vara nog, även om vi lever i en demokrati och alla har rätt till sin åsikt finns det faktiskt gränser. Nu är ju inte jag tidernas största förespråkare för demokrati och alla människors lika värde.
Nej, jag anser inte att alla människor är lika mycket värda, men jag anser att alla människor har samma möjlighet att bli lika värda. Mänskligt värde är något man förtjänar, inte något man "har", sen kommer ju problemet med vem som avgör vilket värde man har förtjänat. Jag anser att mänskligt värde fungerar lite som wikipedia, det majoriteten av åhörarna anser vara sanningen, är helt enkelt sanningen, tills det att någon lyckats skapa ny majoritet i oppositionen. Så fungerar det även i politiken (läs: de vuxnas sandlåda), problemet är att den officiella oppositionen inte håller med mig här, det man ansåg vara sant när man begav sin in i politiken, håller man som sant än idag. (därav dessa ständiga gliringar om att Ohly skulle vara kommunist).

Sverigedemokraterna är, enligt media och de andra partierna, samma rasister som de var för 10 år sedan. Jag tror verkligen inte att detta är sant.
De är mycket, mycket värre nu än vad de var för tio år sedan. Dom har lärt sig att spela erat spel. De är som ohyra som assimilerar framgångsrika koncept och replikerar dem med skrämmande skicklighet och sedan vinner de över varenda ointelligent bonnjävel i hela sverige (och eftersom att säkert 70 procent av Sveriges befolkning utgörs av ointelligenta bonnjävlar har de ju ganska mycket spelmark. Och med bonnjävlar menar jag inte stolta lantbrukare som bygger sin livssituation från sitt anletes blod och svett, utan jag menar skitungar som växt upp med hembränt och Ultima Thule och som inte lyft ett finger på pappas gård. Och med ointelligenta menar jag, folk med låg IQ).
Det är dags att folk inser att det inte finns något stort mörkertal för antalet "egentliga" anhängare som SD "statistiskt sett" bör ha. Det vandrar inte runt hundratusentals rasister i Sverige och knyter handen i fickan när de passerar mohammed (som för tio år sedan jobbade i en kebabmoj, men nu driver en hel snabbmatskedja och kommer susande i en bil som du haft som runkobjekt dom senaste 20 åren).

Det är en ny generation vuxna därute nu, vi som vuxit upp med så många kulturkrockar att det enda vi anser vara riktigt svenskt är att vara tillknäppt och inte riktigt våga göra för mycket väsen av sig, allt det som tidigare anknöts till det svenska folkhemmet är borta, och good riddance säger jag! Fyfan så tråkigt det vore att leva i ett isolerat svenskt nationalistiskt samhälle som delar de 50-tals/barnen i bullerbyn inspirerade uppfattning som jimmie åkesson och grabbarna (läs: småpojkarna) tror att alla de här "statistik-rasisterna" skulle ha.
Jag tror inte att någon känner sig det minsta illa till mods för att Bajram har med sig bönematta till jobbet, eller att Fiznick har med sig nötkött i sin lunchlåda. Det skulle väl eventuellt vara de mentalt efterblivna skinskallar som utgör hela SD:s väljarkrets (samma stolpskott som jag nämde ovan.. bonnjävlarna).

Det som skrämmer mig är att de genom att hinta om att det skulle finnas ett mörkertal som inte "vågar komma ut" med sina åsikter, lyckats skapa en bra grogrund för en nästa generation som är tillbaka på ruta ett. Ett gäng vilsna stackare som är rädda för allt som inte har stora likheter med deras mödrar. Det enda jag vill säga med det här är; Ska vi låta det hända? Jag tänker iallafall inte låta mina barn bli sådana jävla fegisar.

0 kommentarer:

Free Counter