- sista stöten för min facebook relation

Så! Nu fick jag nog.
När jag nu upptäckte att min mormor också skaffat facebook reste jag mig helt sonika upp, hämtade kaffe, satte mig i solen och tände en cigarett; sen funderade jag ett tag på vad facebook egentligen innebär. Att ständigt vara bevakad och att samtidigt känna ett oförklarligt behov av att göra sig hörd är ju två egenskaper som jag avskyr, hur kunde jag fastna i den fällan?
Jo jag ska förklara hur jag fastnade i den fällan.
När jag registrerade mitt facebook-konto någongång 2007/2008 hade jag ingen aning om vad den communityn skulle utvecklas till. Då var det en naturlig övergång från de litet mer ungdomsorienterade sidorna helgon.net och helvetet.org (som båda nu upphört att existera, åtminstone på de domänerna), för att slippa läsa om ständiga tonårsproblem och slippa höra om alla intriger som uppstod på senaste Haga Discot.

I början var facebook väldigt bra, det var många av mina vänner som började gå över och det blev enklare och enklare att samordna evenemang och fester vänner emellan. Sedan började även den enstaka dinosaurien hitta dit, och även om det kändes olustigt att de fick ta så stor del av mitt privatliv, kunde jag ändå glädjas åt att "internet" hade kommit till nya generationer.

Men sedan började det gå utför. En efter en började statusuppdateringarna vackla från intressanta observationer och underhållande anekdoter, till mer och mer irrelevanta och ytliga uttalanden. Detta var ändå inte farligt, för till stor del var detta uttalanden och åsikter yttrade av personer som växt upp i internets offentlighet, det var när 40-taggarna började rulla in som bilden blev mer och mer bisarr.
Redan tidigt in på 2009 började jag fundera på om det inte kunde vara så att personer som inte upplevt denna offentlighet kanske kunde jämnföras med mina egna första, stapplande steg i IRC världen någongång i slutet av 90-talet? Skulle det kunna vara så att erfarenhet av livet helt enkelt inte hade någon väsentlig tyngd när det kom till integritetsfrågor kring detta "nya" medium?

Gång efter gång fick jag känna en stor klump i magen när "vuxna" människor förde sig i konversation på internet på ungefär samma sätt som de förde konversation med varandra på ett fik eller en arbetsplats, dvs. utan någon somhelst eftertanke. Jag kan inte klandra dem för det, de har aldrig behövt tänka på att alla kan se vad som sägs och att den lagras på cachade servrar runtom på jorden, men nu när "livsråden" och de hemska familjeinsikterna (Ja! jag menar er sjuka jävlar som helt plötsligt tycker att det inte bara är ok att kompromissa eran egen integritet utan även era barns och samboendes integritet!) började bli ett dagligt inslag, började min själ att blöda.

Jag kom fram till att för att hindra att denna cancersvulst på integriteten skulle attackera mitt privatliv gick jag med bestämda steg in till datorn, loggade in en sista gång; fick en sista rysning av kalla kårar och tog sedan bort det som en gång varit en viktig del av mitt liv, men nu hade blivit det värsta hotet mot mitt privatliv.